Höst

Nu har hösten verkligen kommit igång känns det som. Vi fick några veckor med fint väder som start på höstterminen men det ser ut som att dom är förbi nu. Att vakna till regn är inte så kul även om det verkat spricka upp till eftermiddagarna. Regn är väll inte riktigt mitt favoritväder om vi säger så. Jag har väll inställningen att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder fast det betyder ju inte att jag behöver tycka om alla sorters väder. Regn är ett sådant väder som jag inte tycker om. Regnkläder och stövlar i all ära men man blir blöt oavsett hur man gör.

Vilya däremot verkar inte ha något att invända mot regn. Hon gick så glatt iväg till förskolan idag iförd överdragsbyxor och regnjacka. Bästa uppfinningen är nog också vattentäta gympadojor för det gör att hon glatt kan plaska på i vattenpölarna utan att behöva ha stövlar som gör det svårare att gå. Vattenpölar är ett väldigt bra påhitt tycker hon. Så även ekollon. Jag tror att vi flyttat och bytt platts på vart enda ekollon mellan vår port och förskolan när vi går dit och hem.



Regnet gör verkligen inte mycket för mitt humör. Visst är jag i grunden en obotlig optimist men en blygrå himmel och ett konstant duggregnande får till och med mitt humör att gå på sparlåga. Regniga dagar vill jag helst av allt bara sitta hemma i soffhörnet med en mysig filt, en kopp te och en bra bok. Tyvärr får man inte alltid det man önskar. Tror det är ganska bra iofs för då hinner man längta lite mellan gångerna det inträffar att man faktiskt får det man önskar.

Oavsett att hösten verkar ha gjort sitt intågande så håller jag tummarna för att vi inte regnar bort helt och att vi kan få ha någorlunda vettiga temperaturer under dagarna. Allt över 10 plusgrader tycker jag är godkänt. Då går det att klä på sig så att man inte fryser eller regnar bort. Jag har i alla fall kommit fram till att ett par nya skor som håller fötterna torra och varma ska införskaffas.

Over and out!


Sjuk?

Idag gick det bra för Vilya på förskolan. Hon åt lunch och somnade utan större protest vid vilan. Sen fick jag ett sms om att jag skulle hämta henne när hon vaknade för hon var ledsen och snorig. Bara att gå dit och hämta henne.

Hennes pedagoger sa att hon var lite snorig och i vanliga fall så var det inget dom skulle reagerat nämnvärt på men med rådande situation så är deras direktiv att skicka hem barn redan med milda symptom på förkylning. Inget konstigt med det. Samma direktiv som finns i hela samhället just nu.

Min fundering just nu är om jag kan gå dit med henne imorgon då hon blev hemskickad idag? Hon har nämligen inte vart snorig överhuvudtaget här hemma under eftermiddagen/kvällen. Det närmaste var en liten torkad snårkråka på insidan av ena näsborren men sånna har hon haft dagligen sen hon föddes så inget konstigt där. Henne näs har inte runnit överhuvudtaget och hon är inte täppt heller. (Har nappen i munnen och andas helt obehindrat och tyst genom näsan.) Hon har ingen feber och hon hostar inte.

Självklart får hon vara hemma om något skulle ändras till imorgon men som det är nu så finns det liksom inga symptom att hålla henne hemma för. Vi får väll se vad som händer imorgon när det är dags att gå till förskolan. Som det är just nu har jag en liten busunge här hemma som kör rally med sin lilla shoppingvagn.

Hur hade ni gjort?

Over and out!

Back to reality

Då var både sommaren och min föräldrarledighet över. Jag har inte skrivit någonting här då jag velat fokusera på verkligheten och nuet. Plus att med den här pandemin som pågår så har det inte funnits mycket att skriva om heller. Jag har hängt här hemma tillsammans med Vilya och vi har busat, lekt, lärt oss nya saker och bara myst. De få gånger vi faktiskt gjort någonting så har det handlat om att träffa familjen i ett litet sammanhang.

Mitt sista halvår med föräldrarledighet hade jag ju inte riktigt tänkt mig såhär. Jag hade planer på att hitta på en massa roligt tillsammans med Vilya men det blev liksom bara pannkaka av dom planerna. (Eller ja, kanske inte pannkaka för det är ju gott och den här situationen världen befinner sig i just nu är allt annat än rolig.)

Som den obotliga optemisten jag är så måste jag trotts allt hitta någonting possitivt med allt det här och det har jag också gjort. Jag har märkt att människor släppt väldigt mycket på alla sina måsten. Alla dessa planer som förut staplades på varandra i en kalender och som skulle stressas emellan för att genom det uppnå någon känsla av att ha lyckats, att ha nått fram till målet. Målet för vad vet jag inte riktigt men det spelar ingen roll. 
Det känns som att hela samhället på något vis har saktat ner ett snäpp eller tre. Självklart finns det fortfarande en hel del stress hos människor men inte alls i den utsträckningen jag kunde känna av tidigare. Det har också kännts som att i sommar har folk tagit det lugnt under semestern och faktiskt varvat ner istället för att försöka trycka in så mycket som möjligt under några få veckor. Människor har även börjat uppskatta de små sakerna på ett annat sätt. Man saknar faktiskt så enkla saker som att bara kunna umgås med vänner och familj utan att behöva fundera så mycket på det. Att kunna ge någon en kram, att få samlas tillsammans och fira någonting eller uppleva någonting, att få fira olika högtider tillsammans med nära, kära, vänner och familj.

Nu har vardagen dragit igång för mig igen och det känns lite konstigt att börja gå till jobbet igen efter nästan ett och ett halvt år hemma. Jag tycker dock det är skönt att ha en vardag, en rutin och faktiskt träffa andra människor. Att få prata med andra på daglig basis är väldigt skönt. 
Nu körde jag dock lite mjukstart med två veckor jobb och sen ledig igen. Den här gången för att kunna vara med under Vilyas inskolning på förskolan. Det var en ny erfarenhet och en väldigt rolig och intressant sådan. Allt flöt på bra precis efter planen. Mitt lilla busfrö liksom bara gled in i det som om hon aldrig gjort annat. Trött blev hon dock, energin ville inte riktigt hänga med. Så måndagen skulle vart sista inskolningsdagen men det ville absolut inte fungera. Vilya bestämde sig för att det här var inte riktigt vad hon ville. Det fick bli två dagar till med inskolning och det verkar som att det var ett bra drag. Nu är det en glad liten tjej jag hämtat som åter tycker att saker är spännnde och roliga. Det är ju precis så det ska vara.


Så mitt i allt vad den här pandemin innebär med negativa, tunga, jobbiga och deppiga saker så finns det även ljusglimtar. Jag ser fram emot att få samla på mig dessa små ljusglimtar och guldkorn här under hösten och vintern och hoppas att en roligare och mer social vardag snart kan börja anas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Over and out!