Den stora flyttdagen

Så då var det alltså dax för den stora flyttdagen. Larmet var ställt på 06.57. Men det verkade inte larmet förstå för det vägrade ringa. Fem i åtta väckte Kim mig för då var hans pappa framme med bil och släp. Det var bara att gå upp, slänga på sig kläder och sen väcka Vilya. Hon blev skitsur för att jag hade packat ner alla hennes leksaker men glad att få träffa farfar. Jag hade den där jobbiga känslan i magen att det här kommer aldrig att gå. Det finns inte en chans att vi får in allting.

Det var bara att börja lyfta ut kartonger till bilen och det gick som en virvelvind. Jag han inte riktigt tänka och berget i vardagsrummet minskade undan för undan. Under tiden dök både Nicke och Petra och sen M och Manne upp också för att hjälpa till. Jag gick hela tiden och väntade på att dom skulle säga till att det var fullt.


Sakta men säkert bars kartong efter kartong ut och ner till bilen. Den blev full och då var alla kartongerna inpackade.


Dags att packa in alla möbler och annat i släpet. Nu kom åter igen känslan av att "det här kommer aldrug att gå, det kommer aldrig få plats" tillbaka igen.



Aldrig att vi får in allt det här i släpet. Inte en chans. Vi kommer få prioritera vad som är viktigast och välja vad som måste ner nu och vad vi kan ta ner senare.


Mycket pussel och mycket funderande. Möbel efter möbel blev dock både utburen och inpusslad i släpet. Jag var övertygad över att min cyckel och mina sex krukväxter kommer vi aldrig få in oavsett hur mycket av möblerna vi fick in. Idag har jag verkligen kännt mig väldigt negativ och orolig.


Den absolut bästa känslan någonsin. Sista sakerna pusslas in och sen ständes luckan. Allt var inpackat! Allt! 

Varenda kartong, alla möbler och varenda liten pinnal fick faktiskt plats. Oron släppte och det kändes som att jag skulle kunna flyga iväg. Det var så enormt lättande att inget var kvar att tas ner senare. Bara jag, Vilya och vår packning för veckan som kommer. Vi ska vara hemma hos pappa/morfar en vecka och sen bär det av nedåt för oss också. Kim åkte ner med sin pappa idag redan.

Nu är den stora oron för flytten verkligen över och det känns jättebra. En vecka nu och sen får jag börja packa upp alla kartongerna vi slitit så hårt för att packa. Det riktigt kliar i fingrarna att få börja men jag tror det är bra att det blir ett avbrott för mig. Skulle nog ta i en aning för mycket annars.

Nu är det bara se hur det går för Kim med urlastning och ihopsättning av allt. På måndag kommer allt från IKEA också. Ännu mer saker att pussla ihop för honom. Tror det är bra att Vilya och jag inte är med och är ivägen.

Over and out!

Ännu mera packande

Jag trodde helt ärligt att det skulle vara klart vid det här laget. Vart kommer alla grejerna ifrån och vart sjutton gömmer dom sig när jag tömmer ett skåp och tror att jag är klar där? Väldigt frustrerande måste jag nog ändå påstå.

Jag är otroligt glad att vi har haft dom här två veckorna på oss för annars hade vi aldrig hunnit. Jo, om vi hade packat till långt in på nätterna men det funkar inte riktigt när Vilya ska vara med mitt i allt. Plus att när hon går och lägger sig på kvällen blir det svårt att fortsätta packandet för just nu sover den där lilla damen tydligen väldigt lätt. I vanliga fall kan hon sova sig igenom nästan vad som hellst men nu är hon väldigt lätt väckt. Tror att hela den här flytten gör henne ganska orolig och att möbler försvinner och allting vi äger sakta blir nedpackat i kartonger gör henne väldigt orolig. Fullt förståeligt när den här lägenheten är det hem hon känner till och nu förändras allt utan att hon riktigt förstår. Jag tror det kommer bli jättebra för henne att få ett eget rum nu. Det märks att hon behöver få yta att leka på och få ha som sin.



Berget av kartonger växer i alla fall stadigt. Jag börjar tack och lov se slutet på det. Vi har även fått upp alla kartonger vi hade nere i källaren och sällat dom till högen. Skönt att ha allt på ett ställe. Oron finns självklart att allt inte kommer få plats i flyttlasset men plan B finns i alla fall och det känns tryggt. Jag hoppas att den inte behövs i slutänden och att jag bara oroat mig i onödan. Vore väldigt typiskt mig faktiskt.

Imorgon blir det ett ordentligt ryck och ett ärligt försök att bli klar med allt packande. Jag vet inte hur realistiskt den förhoppningen är men jag kommer absolut göra mitt bästa för att den ska bli sanning. Vi får väll helt enkelt se.

Jag ser i alla fall fram emot att ha själva flyttandet avklarat och alla våra saker nere i nya lägenheten. Det kommer kännas som rena befrielsen. Ja, jag vet att det blir massor av uppackning sen men den biten ser jag faktiskt fram emot. Att få ställa alla saker på rätt plats och organisera är något jag tycker om. Det är allt det här packandet som jag tycker är jobbigt.

Nu är det i alla fall inte många dagar kvar. Jag börjar skönja mållinjen i alla fall.

Over and out!

Packa, packa och packa

Just nu känns det som att vi inte gör något annat här hemma. Kanske inte riktigt sant men mycket blir det i alla fall.


Såhär såg det ut i måndags när jag började packa ner alla våra böcker. Eller ja, alla är kanske inte riktigt sant då jag redan packat fyra banankartonger tidigare med böcker. Är väldigt glad att vi fick alla dessa kartonger av min gamla kompis J. Dom har vart guld värda just nu. 

Sen skulle ju hyllorna monteras ner också när de väl blivit tömda. Plus att packandet av annat påbörjades.



Vilya tycker dels att vi är dötråkiga som bara packar och packar och inte leker med henne och dels busar hon och har jättekul. Hon har inte riktigt greppat det här med flytt ännu och det gör att hon till och från kan tycka att det är jobbigt att alla sakerna försvinner ner i kartonger, möbler blir isärplockade och mycket flyttas runt. Vi försöker leka med henne till och från, titta på TV med henne, läsa böcker tillsammans och gå ut till parken ibland för att hon ska få uppmärksamhet och få göra saker hon med. Snart är det dax att packa ner leksakerna och det ska hon få hjälpa till med så att hon blir wn aning mer delaktig.

Just nu så packar jag och Kim monterar isär alla möbler jag lyckas tömma. Berget av kartonger och väskor växer i vardagrummet. Det här med att flytta är ett slitgöra. 



Jag är glad att vi har gott om tid på oss till det här och inte behöver stressa. Jag ser heldre att vi är klara innan och står med tid över än att vi behöver panikstressa sista dagen. Det går framåt i alla fall kan man ju lugnt konstatera och det känns riktigt skönt.

Over and out!