Propp

Såå jag hoppades ju att jag skulle ha något roligare att skriva om här efter avslutet på förrförra inlägget. Det blev ju då inte fallet. 

Natten mellan söndag och måndag så fick jag ont i ljumsken när jag var upp och fixade mat till Vilya. Tänkte inte så mycket på det just då. På morgonen sen så gjorde framsidan av låret ont så det typ vek sig när jag satte tyngd på det. På kvällen fick det vara nog så jag ringde 1177 som efter sjuttielva frågor skickade sköterskan ut jourläkare till mig. Efter att ha mätt och klämt och kännt så sa han att han trodde att det var lårmuskeln som var överansträng på nått sätt. Och i och med att vaden/benet inte var svullen eller gjorde ont så trodde han inte att det var en propp. Blev det svullet, började göra ont eller andra klassiska symptom skulle jag ta mig in och få det kollat.

Imorse gjorde vaden ont och var svullen. Pappa kom och körde mig till närakuten. (Han skulle från början bara komma och lämna kryckor som jag skulle låna för att avlasta lårmuskeln.) Väl där drog hela cirkusen igång. Hela dagen har blodprov, kontroller, röntgen och ultraljud avlöst varandra. Pappa var jättesnäll och var med hela dagen och hjälpte mig med Vilya. Hade blivit jätteklurigt utan honom.

Efter alla prover och allt så konstateras i alla fall att jag har minst en blodpropp i benet och flera små i lungorna. Får komma upp på avdelning och där är jag nu. Vilya fick stanna här med mig också så M och Kim kom med saker till henne. (Och till mig) Så där är vi nu. Jag är kopplad med en massa sladdar för övervakning och Vilya sover i en likadan plastlåda bredvid mig som hon gjorde för exakt 4 veckor sen på BB. Får se när jag kommer härifrån då.


Over and out!
 

Sommar och sol

Det känns verkligen som att sommaren är på ingång nu och det betyder ju oftast en hel del sol. Inget jag är direkt peppad på då jag bränner mig så sjukt lätt. Solskyddsfaktor minst 30 är det som gäller. Nu har jag ju också lilla Vilya att tänka på, små barn som hon ska ju inte vara i solen alls hellst. Hur gör man då när solen skiner rak ner i vagnen till och från när man är ute och går? Känns inte direkt konstruktivt att hela tiden behöva vända på vagnen och dra den baklänges. Vill imte täcka över med en filt heller för då blir det ju rena bastun i vagnen.

Hittade dock lösningen och jag är riktigt nöjd med den. Hittade en vagngardin som man fäster i suffletten och handtaget så att det blir som ett soltak över vagnen. Solskydd samtidigt som det blir bra luft i vagnen. Plus att jag slipper sätta ett sånt där parasoll på vagnen som jag bara tycker är ivägen.



Blev så nöjd med den här lösningen. Nu ska vi bara ut och testa den också och se om den får godkännt även på prommenad.

Over and out!

Början och slutet

Nu blev det ett sånt där glapp i bloggandet igen. Känns dock som att dom här sista veckorna så har det verkliga livet tagit över allt fokus och ibland måste det få göra det.

Sist jag skrev här så var det dagen då jag var beräknad att föda. Sen är det inte alltid som babyn håller med om den saken. Min tyckte att en vecka till i magen var lagom och den 30:e april, på valborg, kom våran lilla prinsessa. Brottom hade hon för jag kom in till förlossningen vid 10 och hon är född 12.13. Kunde aldrig ha föreställt mig hur omtumlande hela upplevelsen var. Inte heller hur pass mörbultad man kände sig efteråt. Ja, mörbultad känner jag mig visserligen fortfarande men det blir bättre för varje dag som går. Lilla Vilya hjälper också till förståss.


Idag blir hon precis två veckor och jag fattar inte vart den tiden har tagit vägen? Samtidigt som det känns som att hon kom igår känns det också som att hon alltid har funnits här med oss. Saker som kändes superviktiga innan känns rätt så oviktiga nu. Snacka om att man byter perspektiv och prioriteringar snabbt ibland. Hon är i alla fall en väldigt snäll liten baby som mest bara sover. Nu ska jag lära mig sova igen också. Lättare sagt än gjort.

Tyvärr är det inte bara roliga saker som hänt de här veckorna. Ett liv har precis börjat men ett annat har tyvärr tagit slut. Min morfar gick bort i söndags och det var en av dom där sakerna som gör att man hellst bara vill lägga sig i sängen, dra täcket över huvudet och aldrig komma ut igen. Min älskade morfar som alltid funnits där i mitt liv. En genomsnäll person som alltid var på bra humör och fick en att se saker från ett positivt perspektiv. Min morfar som alltid försökte klura ut lösningen på ett problem och som nästan alltid lyckades. Speciellt om problemet var något som skulle lagas, byggas eller fixas. Morfar som svettsade ihop små ställningar till mina barbiedockor så att dom kunde stå upp, som byggde ett miniväxthus till mig när jag fick för mig att jag skulle odla grönsaker och min morfar som alltid fick mig att känna mig som den viktigaste personen på jorden när jag pratade med honom. Det är svårt att ta in att han föralltid är borta nu och att jag aldrig mer får krama om honom eller höra hans röst. Kommer sakna honom så otroligt mycket att det inte går att beskriva. Jag är i alla fall glad att vi han upp till honom innan han somnade in så att han fick träffa Vilya. För mig var det viktigt att dom två fick träffas i alla fall en gång.

Nu går livet vidare även om de närmaste veckorna vart ett känslomässigt kaos. Tack vare Vilya har jag något alltigenom positivt att fokusera på och det vet jag att morfar skulle velat.

Over and out!