De senaste dagarna har mitt flöde på både FB och instagram vart fyllt av bilder på barn som får sommarlov eller kollegor som skriver att nu är det dax för avslutning. Det känns konstigt att inte vara med på ännu en sommaravslutning på jobbet. Det är den andra jag inte vart delaktig i på jobbet nu pga att jag är hemma med mitt lilla busfrö. Sommaravslutningen är i min värld starten på den riktiga sommaren oavsett hur värdet än må vara.
Jag vet att iår har många fått fira en annorlunda avslutning av vårterminen men i många fall undrar jag inte om det är positivt också? (Jag menar självklart inte att anledningen med det här dumma viruset skulle vara positiv då.) Visst förstår jag besvikelsen för tillexempel studenter som inte får något studentfirande och det här är deras sista stora examen, slutet på all skolgång (om man nu inte pluggar vidare då.) Men dom avslutningar jag pratar om nu är dom man har i grundskolan.
Att få slippa det stora spektaklet med att alla måste samlas tillsammans med hela skolan plus alla föräldrar på en många gånger proppfull skolgård där det ska hållas tal och uppträdas. Jag som inte tycker om att stå på en scen tycker inte alls om den delen av avslutningen som ska vara rolig när all personal ska framföra någonting. För mig är det absolut inte kul.
Sen har vi alla föräldrar som är stressade för att dom egentligen behöver vara på sina jobb men traditionen säger att sina barns skolavslutning missar man inte. Då pratar jag inte om föräldrar som sätter jobbet före allt i vanliga fall utan andra föräldrar som kanske inte ens har råd att vara ledig den där förmiddagen. Föräldrar med flera barn, kanske på olika skolor. Föräldrar som har jobb där man inte alltid ens kan vara ledig när man själv önskar. Vi har även alla föräldrar som jobbar inom skola och barnomsorg, de kanske inte kan vara med på sitt eget barns avslutning för dom har en avslutning på sitt jobb att genomföra.
Sen finns det massor av barn som inte heller tycker om sen stora avslutningen. Barn som inte gillar när det blir för mycket folk. Barn som, precis som jag, verkligen tycker det är obehagligt att gå upp på en scen inför många människor och uppträda på något vis. Barn som känner sig ensama då deras föräldrar kanske inte kan vara där med dom och kompisarna har halva släkten med sig. Barn som tycker det känns tråkigt att kompisarna får gå hem efter avslutningen medan man själv är kvar på fritids till sen eftermiddag. Barn som helt enkelt bara har svårt med förändringar i sin vardag också. En stor avslutning är verkligen ett avbrott mot vardagen.
Iår kanske det har kunnat få vara små och lugna avslutningar med bara lärare, pedagoger och barnen. En stund när man kan fira att terminen är slut och sommaren ligger framför oss oavsett vad man ska göra fram tills dess att höstterminen startar igen.
Jag hoppas i alla fall att alla har fått en fin avslutning av det här läsåret och att alla ska få en fin sommar med ett skönt lov. Jag hoppas att alla får göra någonting roligt oavsett att hela världen för tillfället är upp och ner. Njut av sommaren. Det tänker i alla fall jag försöka med så gott det går. I höst (nä, jag tycker inte egentligen att mitten av augusti är höst) börjar jag jobba igen och Vilya börjar på förskola. Får se då vad som händer med virus och restriktioner. Förhoppningsvis kommer det en vändning snart så att vi alla kan börja leva ett mer normalt liv igen. Jag saknar att få umgås med människor, att få ge mina vänner en kram och få träffas och hitta på saker tillsammans. Snart, snart hoppas jag det blir bättre.
Over and out!