Mitt sista halvår med föräldrarledighet hade jag ju inte riktigt tänkt mig såhär. Jag hade planer på att hitta på en massa roligt tillsammans med Vilya men det blev liksom bara pannkaka av dom planerna. (Eller ja, kanske inte pannkaka för det är ju gott och den här situationen världen befinner sig i just nu är allt annat än rolig.)
Som den obotliga optemisten jag är så måste jag trotts allt hitta någonting possitivt med allt det här och det har jag också gjort. Jag har märkt att människor släppt väldigt mycket på alla sina måsten. Alla dessa planer som förut staplades på varandra i en kalender och som skulle stressas emellan för att genom det uppnå någon känsla av att ha lyckats, att ha nått fram till målet. Målet för vad vet jag inte riktigt men det spelar ingen roll.
Det känns som att hela samhället på något vis har saktat ner ett snäpp eller tre. Självklart finns det fortfarande en hel del stress hos människor men inte alls i den utsträckningen jag kunde känna av tidigare. Det har också kännts som att i sommar har folk tagit det lugnt under semestern och faktiskt varvat ner istället för att försöka trycka in så mycket som möjligt under några få veckor. Människor har även börjat uppskatta de små sakerna på ett annat sätt. Man saknar faktiskt så enkla saker som att bara kunna umgås med vänner och familj utan att behöva fundera så mycket på det. Att kunna ge någon en kram, att få samlas tillsammans och fira någonting eller uppleva någonting, att få fira olika högtider tillsammans med nära, kära, vänner och familj.
Nu har vardagen dragit igång för mig igen och det känns lite konstigt att börja gå till jobbet igen efter nästan ett och ett halvt år hemma. Jag tycker dock det är skönt att ha en vardag, en rutin och faktiskt träffa andra människor. Att få prata med andra på daglig basis är väldigt skönt.
Nu körde jag dock lite mjukstart med två veckor jobb och sen ledig igen. Den här gången för att kunna vara med under Vilyas inskolning på förskolan. Det var en ny erfarenhet och en väldigt rolig och intressant sådan. Allt flöt på bra precis efter planen. Mitt lilla busfrö liksom bara gled in i det som om hon aldrig gjort annat. Trött blev hon dock, energin ville inte riktigt hänga med. Så måndagen skulle vart sista inskolningsdagen men det ville absolut inte fungera. Vilya bestämde sig för att det här var inte riktigt vad hon ville. Det fick bli två dagar till med inskolning och det verkar som att det var ett bra drag. Nu är det en glad liten tjej jag hämtat som åter tycker att saker är spännnde och roliga. Det är ju precis så det ska vara.
Så mitt i allt vad den här pandemin innebär med negativa, tunga, jobbiga och deppiga saker så finns det även ljusglimtar. Jag ser fram emot att få samla på mig dessa små ljusglimtar och guldkorn här under hösten och vintern och hoppas att en roligare och mer social vardag snart kan börja anas inom en inte allt för avlägsen framtid.
Over and out!