Världen är upp och ner och ingen vet när vardagen kommer att återgå till det normala. Jag tyckte inte att det här var något att stressa upp sig för i början (det gör jag väll inte nu heller) och jag hade kanske lite naivt inställningen att det här inte skulle påverka mig.
De senaste veckorna som gått har dock motbevisat just det. Oavsett vad jag gör så påverkar allt det här mig. Om inte annat så för att allt jag kan läsa om på nätet är viruset i olika aspekter. Det spelar ingen roll vad man gör, så fort man når ut på internet så möts man av det på något sätt. Det spelar ingen roll vad man gör, det har smugit sig in precis överallt. I vardagen blir jag påverkad för att folk har fått panik och hamstrar istället för att handla och det innebär att hyllorna i affären har tomma hål och jag kan inte längre vara säker på att det jag behöver finns att köpa. Jag oroar mig väll inte direkt för egen del då jag kan ändra mina val av mat och lösa det i alla fall. Nej, min oro ligger hos Vilya. Kommer jag kunna köpa det jag behöver till henne när det vi har hemma börjar ta slut? Jag brukar storhandla en gång i månaden och då köper jag det vi behöver för en månad framåt. Det förådet börjar sina nu för det är snart dax för nästa storhandling.
En annan sak som påverkade mig mer än jag trodde var att jag fick lov att ställa in mitt födelsedagsfirande idag. Jag hade verkligen sett fram emot det och bakat inför det. Jag är barnsligt glad i min födelsedag. Det är min dag och det är då jag känner att jag på något sätt har rätt att ta plats och få uppmärksamheten. Nu gick det helt enkelt inte att genomföra och det tog hårdare än jag trodde. Jag har fått en massa pepp och stöd från olika håll och alla säger att det bara är att skjuta fram det. Några säger till och med att jag kan slå ihop firandet med Vilyas (som jag också är rädd att vi kommer få ställa in eller skjuta på framtiden) men det vill jag inte. Jag vill att hon ska få ha sitt eget firande. Det är hennes 1-årskalas och det vill jag bara ska få vara hennes. Sen vill jag få mitt firande också. Jag vill få min födelsedag och få vara huvudpersonen. Ja, jag vet. Det är ganska små problem med tanke på hur världen ser ut just nu och vad andra går igenom.
Med allt det här så har även en känsla av isolering och ensamhet kommit krypande. Jag känner mig instängd här hemma helt enkelt. Jag tycker inte om det. Jag vet att jag kan gå ut på en prommenad om jag vill och jag är inte fysiskt inlåst här hemma men det är inte det som är problemet egentligen. Nej, jag saknar kontakten med andra människor. Inte genom ett sms, ett telegonsamtal eller en videochatt. Jag saknar att kunna träffa människor och har en konversation på riktigt. Jag saknar att få ge mina nära och kära en kram när jag träffar dom. Att få prata och skratta tillsammans och dela en stund och skapa minnen ihop. Att åka och fönstershoppa och strosa i affärer istället för att bläddra bland saker på nätet och snabbt skynda in i affären för att köpa det man måste så fort man kan.
Jag vet att allt det här kommer att lätta och jag vet att det finns ett slut på det hela. Det som är jobbigast är väll helt enkelt att ingen vet när. Ingen vet hur länge vi kommer få fortsätta på det här sättet. Hur länge vi ska isolera oss från omvärlden och bara ha kontakt med varandra via mobilen.
Jag brukar vara en obotlig optimist så jag får väll försöka bita ihop och hitta någon sorts ljusglimt i allt det här också. Just nu är det jobbigt och svårt. Ikväll får det helt enkelt vara en kopp av favoritteet i favoritmuggen med några hembakade kakor.
Ta hand om varandra och glöm inte bort att hålla kontakten med era vänner och familjer. Ingen ska behöva känna sig bortglömd bara för att vi ska hålla oss hemma.
Over and out!