TigerBumbi

Idag blir hon precis två veckor och jag fattar inte vart den tiden har tagit vägen? Samtidigt som det känns som att hon kom igår känns det också som att hon alltid har funnits här med oss. Saker som kändes superviktiga innan känns rätt så oviktiga nu. Snacka om att man byter perspektiv och prioriteringar snabbt ibland. Hon är i alla fall en väldigt snäll liten baby som mest bara sover. Nu ska jag lära mig sova igen också. Lättare sagt än gjort.

Tyvärr är det inte bara roliga saker som hänt de här veckorna. Ett liv har precis börjat men ett annat har tyvärr tagit slut. Min morfar gick bort i söndags och det var en av dom där sakerna som gör att man hellst bara vill lägga sig i sängen, dra täcket över huvudet och aldrig komma ut igen. Min älskade morfar som alltid funnits där i mitt liv. En genomsnäll person som alltid var på bra humör och fick en att se saker från ett positivt perspektiv. Min morfar som alltid försökte klura ut lösningen på ett problem och som nästan alltid lyckades. Speciellt om problemet var något som skulle lagas, byggas eller fixas. Morfar som svettsade ihop små ställningar till mina barbiedockor så att dom kunde stå upp, som byggde ett miniväxthus till mig när jag fick för mig att jag skulle odla grönsaker och min morfar som alltid fick mig att känna mig som den viktigaste personen på jorden när jag pratade med honom. Det är svårt att ta in att han föralltid är borta nu och att jag aldrig mer får krama om honom eller höra hans röst. Kommer sakna honom så otroligt mycket att det inte går att beskriva. Jag är i alla fall glad att vi han upp till honom innan han somnade in så att han fick träffa Vilya. För mig var det viktigt att dom två fick träffas i alla fall en gång.

Nu går livet vidare även om de närmaste veckorna vart ett känslomässigt kaos. Tack vare Vilya har jag något alltigenom positivt att fokusera på och det vet jag att morfar skulle velat.