Det kändes konstigt hela dagen att jag inte kommer tillbaka dit på måndag som vanligt. Det var lite som när man går på semester under sommaren, för vissa kollegor träffar man inte på hela sommaren, men ändå inte. Det är en ledighet som sträcker sig längre än bara ett par veckor och den kommer med någonting som för alltid kommer förändra mitt liv. Känslan var superskum och svår att förklara. Samtidigt kändes det som vilken fredag som helst, man säger trevlig helg till alla när man går och sen är det bra med det.
Nu ska jag ställa om fokus från alla busfröna på jobbet till att ha fokus på mig själv och den lilla krabaten i magen som tycker att bästa tiden för ett träningspass är när jag försöker sova lite. Tror dock att det kommer gå rätt bra att ställa om fokus nu när jag inte behöver ställa någon väckarklocka utan kan ta saker som dom kommer. Dvs det gör inget om jag inte kan somna om mitt i natten utan jag kan vara uppe en stund och sova/vila senare. (Ja, jag vet att jag borde passa på att sova innan babyn kommer för sen får jag tydligen aldrig sova en hel natt igen men jag har haft svårt att sova i många år nu.)
Något jag tycker är ganska skönt är att Kim också är ledig nästa vecka. Han hade lite semesterdagar han var tvungen att ta ut innan april så det blev en vecka nu. Jätteskönt att få en ledig vecka tillsammans medan det fortfarande bara är vi två. Fira min födelsedag ihop i lugn och ro. Ställa iordning saker innan babyn kommer (man vet ju aldrig när sånna där små krabater bestämmer sig för att dom är klara) och liksom bara få vara. Lite födelsedagsfika ska också hinnas med tillsammans med min familj självklart.
Nu är i alla fall sista jobbdagen gjord och allt som kommer framöver är både spännande och lite läskigt. Tar en dag i taget så går det säkert bra.
Over and out!