Fem dagar kvar.

Nu är det bara fem dagar kvar tills dess att jag får börja plocka fram alla julsakerna och börja spela julmusik. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få göra det. Jag skulle gärna lyssna på julmusik året runt också men då vet jag att folk skulle titta snett på mig. Det är ju något sånt där man inte vill göra i det här landet, sticka ut från mängden. Livsfarligt! Man kan ju börja tänka själv och börja ha egna åsikter. Ytterst farligt.
Men nu tillbaka till julpynt och julsånger. Jag ska sätta upp en massa fint pynt till jul i år. Jag har redan köpt lite småsaker att sätta upp som jag inte hade förra året. Jag tyckte att jag lyckades bra förra året men jag ska försöka överträffa mig själv i år. Det jag strävar efter är en såndär disneyjul som jag tror att jag har sagt förut.
Då syftar jag ju inte på alla underliga presenter som man ser i filmerna utan dekorationerna och allt pynt och det där. Själva stämningen helt enkelt.

Så till helgen då. I lördags var vi hemma hos mamma på födelsedagsfika. Det var riktigt kul faktiskt. Vi åkte hem därifrån sist som vanligt. Inte mig emot. Mycket trevligt folk och god mat. Självklart goda tårtor också men det visste jag ju självklart då jag hade gjort dem. Jag vet att man inte får säga så enligt jantelagen men jag säger det i alla fall för att jag tycker att jag är bra på att baka tårtor. Det här är de två tårtor jag gjorde till min mamma.
    

Igår, alltså söndag, så var jag och pojken på bilmässan i älvsjö. Jag vet att det heter Stockholmsmässan eller nått sånt men jag kommer förmodligen kalla den för älvsjömässan ett brr tag till i alla fall. Det var massor med fina bilar där i alla fall. Bland annat så tittade jag på Tony Rickardssons bil som han kör i Porse Carera Cup. Jag har ine riktigt följt den cupen om man säger så men jag tittade väldigt mycket på speedway när han körde VM och med Masarna. Är ett stort fan till Masarna men jag går på alldelles för få speedwaymatcher. Mamma ville till exempel ta med mig på en i våras men jag kunde inte för att jag hade för mycket i skolan då. Det var synd. Det hade vart kul att gå.
Efter bilmässan åkte vi hem till min pappa och åt middag. Det var mysigt och vi fick god mat. Min lillebror var lika osocialt trevlig som vanligt och jag fick veta hur mycket skit han får ta i skolan och allt vad dom gör för att hjälpa honom.

Jag tycker synd om min bror för att han har det jobbigt men det är ingen ursäkt för att han ska få bete sig som han gör ibland. Det betyder heller inte att man bara kan stänga av och låtsas om som att allt är normalt och som vanligt. Det är bra att han får hjälp men det finns ingen anledning att vira in grabben i bomull och tala om för honom att ingenting är hans fel utan alla andras och att han ska få all hjälp och stöttning medans alla andra runt omkring är elaka personer som inte vill hans bästa och stöttar inte honom tillräkligt mycket. Till exempel så är tydligen jag en stor förebild för honom och då är det tydligen viktigt för mig att jag pratar med honom mycket och umgås med honom så mycket som jag bara kan. Sen i och med att jag är en så stor förebild för honom så måste ju jag hela tiden föregå med gott exempel och vara en perfekt person. Jag ska vara smart, snäll och jag ska vara exemplariskt duktig i skolan. Inte riktigt små krav som ställs på mig. Jag trodde att det var bättre för brorsan om han fick se upp till någon som står på egna ben och gör sitt bästa på sitt eget sätt istället för att hela tiden göra exakt vad man borde göra bara för att samhället säger så. Att han fick se upp till någon med egna åsikter som inte sopar alla probelm under matten och skyller på någon annan utan tar tag i dem och erkänner att man inte är perfekt men att man gör så gott man kan i alla fall. Att man helt enkelt är mänsklig och lever ett liv som man trivs med. Minsta bakslag jag får i skolan så är jag tydligen inte tillräkligt duktig och jag har inte kämpat tillräkligt. "Du är ju så duktig så du måste ju ha gjort nått galet just den här gången för att är ju så lätt för dig annars".
Nej jag får kämpa nått enormt och jag har alltid fått göra det. Jag gör alltid så gott jag kan och oftast mer än det för jag känner det som att folk runt omkring mig tycker ju att jag är så duktig att går något inte bra så har jag gjort folk besvikna. Då har jag gjort fel helt enkelt. Jag har också haft det svårt i skolan precis som min lillebror men det var ingen som såg till att jag fick gå till BUP och prata med en psykolog eller kurator eller vad det nu heter. Det var ingen som hade mailkontakt med mina lärare så gott som en gång i veckan för att se så att allt som möjligtvis kunde göras för att hjälpa mig blev gjort. Att jag var tillbakadragen och osäker gjorde ju ingenting för jag var ju alltid så "duktig". Min lillebror skulle förmodligen tjäna väldigt mycket mer på att få lära känna sin riktiga syster och inte den syster jag tydligen ska vara. Livet är hårt och att gå i skolan och vara utsatt för mobbing är oerhört jobbigt och det är ett rent helvete. Att sedan få höra att man är duktig och att man är smart och att man har ju så lätt för sig med plugg gör det bara svårare. Man vill inte göra folk besvikna. Jag hatar att min lillebror ska behöva utstå allt det som han blir utsatt för jag hatar det verkligen och jag skulle vilja ruska om ungarna som utsätter honom för det rejält för dom inser inte att dom verkligen kan förstöra hans liv men jag vill inte behöva vara något jag inte är för att hjälpa honom. Jag har gått igenom samma sak som honom och den enda skillnaden är att jag var tyst. Jag höll allt för mig själv, klistrade på ett leende och sa att allt var ok. Jag skulle förmodligen förtjäna en oscar för alla gånger jag spelat teater. Jag kunde ju inte låta folk veta att deras duktiga och snälla lilla flicka inte hade det så lätt och att hon egentligen hade problem som gjorde att hon bara ville stanna hemma och dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Leva två liv är jag grymt duktig på men det tar väldigt hårt på en. Det gör att man får en sådan enorm prestationsångest att minsta lilla sak som går emot en ger en panik. Man blir så rädd att allting runt omkring en bara ska falla ihop om minsta lilla svårighet eller fel uppstår. Det är det jag vill att min lillebror ska veta. Det är det jag vill att han ska slippa. Jag vill lära honom att han ska stå på egna ben och verkligen leva sitt liv som han vill och inte som någon annan vill att han ska leva det. Jag vill att han ska veta att livet är orättvist och att man alltid måste se till sin egen lycka för det är ingen annan som gör det. Man måste skaffa sig egna saker som gör en lycklig och hålla fast i dem. Det är svårt ibland men det går. Det är inte stora saker oftast men de små betyder minst lika mycket. Jag hatar att min lillebror blir så beskyddad hela tiden för jag är rädd att det enda han kommer lära sig av det är att har han det svårt så kommer det alltid finnas en lätt väg ut där andra tar tag i ditt problem åt dig och du har ingen skuld i det hela men du får skylla ifrån dig på vem som helst runt omkring dig. Jag önksar att min lillebror fick lära sig mitt sätt att se på saker och ting också men jag tror tyvär att han aldrig kommer att få göra det för jag ska ju vara den perfekta storasystern för honom. Annars är det ju även mitt fel att han har det jobbigt. Jag orkar inte vara duktig och perfekt hela tiden. Jag vill bara få vara jag och jag vill få göra fel ibland och jag vill få misslyckas utan att världen rasar ihop och jag har "bara missat" något. Jag kan också klanta till det rejält ibland och jag kan också misslyckas...och jag vill få göra det utan att höra hur duktig jag är. Jag vill bara få höra ibland att "det var tråkigt att det inte gick som det skulle men världen går inte under, du kan lyckas med någonting annat" eller "ok du kanske inte är bra på det här...du kanske inte är så duktig på det här men du är ju grym på det här och det här så det spelar ju ingen roll".
Det kanske är förmycke begärt men man kan ju alltid önska...eller hur?

Kommentarer :

#1: M

Lilla gumman!! Jag hoppas verkligen att du alltid vetat att så länge du gör så gott du kan så räcker det för mig...och det vet jag att du gjort, alltid, och misslyckas du är det inte hela världen ingen människa är perfekt. Fast det vet jag att du vet att jag tycker. Man kan inte prestera mer än det man kan och det ska du inte heller göra! Det är omänskligt och det är omänskligt att begära av dig att vara något du inte är inför brorsan din. Tyvärr är jag inte hans mamma för jag tror inte att han varit där han är idag om det varit så. Däremot är jag ledsen för att jag aldrig förstog hur jobbigt du hade det i skolan och det pga dina skådespelartalanger. Men det förgångna kan jag inget göra åt utan vi får försöka göra det bästa av det som vi har framför oss. Jag vet att jag inte är världens bästa mamma jag heller, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat och det tror jag faktiskt att du också vet. Puss M

skriven

Kommentera inlägget här :