Jag tycker inte om begravningar!
Fast i och för sig så tror jag inte att någon egentligen gillar det. Idag var det min farmorsom begravdes. Jag kommer att sakna henne. Det slog mig inatt som blixt från klar himmel att hon verligen är borta. Jag kan inte längre ringa henne när jag vill och diskutera olika saker. Fast jag kommer aldrig kunna ringa henne igen. Den här dagen har varit tung och jag är glad att jag hade min älskade pojke som stöd. Annars hade jag inte orkat med den här dagen. Jag trodde att jag skulle bryta ihop under begravningen men jag gjorde inte det. Dock var allt ett enda stort blurr. Jag ville verkligen inte var adär men samtidigt ville jag inte vara någon annan stans heller. En ganska underlig känsla kan jag lova.