Jag har under ett par månader försökt spara inför en semesterresa. Jag har inte mycket undanstoppat ännu men det växer hela tiden. Något jag skulle vilja göra för att hjälpa känslan av att vara på väg mot min resa är att skaffa ett pass. Det är kanske löjligt i och med att jag vet att jag inte kommer komma iväg på någon resa förens möjligen nästa sommar. Det kommer att ta tid innan jag har pengar till min resa men jag vill ändå ha ett pass. Har jag det kommer det att kännas som att jag kan åka precis när jag vill. Att det inte finns några hinder över huvudtaget utan att jag kan hoppa på ett plan och åka på semester när jag vill. Det enda som stoppar mig är ju egentligen pengarna till att kunna betala den också. Jag vill ju ha lite pengar till att göra saker också. Jag vill ju inte åka på semseter och bara ha råd att sitta på hottelrummet eller gå till stranden.
Då var bara frågan när man ska få tiden att skaffa ett pass? Inte direkt inom den närmsta dagarna om man säger så. Skolan tar lite för mycket tid för att man ska hinna med och göra sånna saker. man ska ju fixa pass hos polisen men dom har inte riktigt öppet på passkontoren under helgerna.
Något annat som har hänt då? Inte mycket de senaste dagarna. Inget mer än att jag har kommit underfund med att man ska vara försiktig när man sätter upp lagerhyllor själv. Försökte med det igår och det var kneptigt. Inte direkt så att dom stod stilla och snällt väntade på att man skulle sätta dit hyllplanen. Nä så enkelt var det inte riktgit. men upp kom dom och det blev riktigt bra. Äntligen har jag och pojken fått lite mer utrymme i klädkammaren. Det är ganska otroligt hur mycket platts saker och ting tar när de ligger på golvet istället för att ligga på hyllor. Jag är riktigt förvånad.
Redovisningar
Idag har jag haft inte en utan två redovisningar. Jag vet inte om man får ha det egentlígen på högskolan men av någon anledning spelar det inte någon större roll. Klarade av dem båda rätt ok.
Fick visserligen totalt hjärnsläpp under den första och stod tyst i en evighet (läs 20 seckunder) tills jag hittade tråden igen. Jag tror dock att min lärare inte brydde sig för hon sa inget efteråt och sen den andra redovisningen gick bra.
Vi skulle hålla i en "temadag" för våran klass och det var rätt intresant att se vad de andra grupperna hade kommit på. (Om jag inte sagt det tidigare så pluggar jag på lärarhögskolan i sthlm)
Det är kul när alla är engagerade och deltar och faktiskt vill se vad man har kommit på för tema. Min grupp hade valt kost och hälsa som tema och vi hade bland annat en liten mini-tipspromenad i klassrummet och jag tror att folk tyckte att det var kul. Alltid kul när man kan roa någon.
Fick visserligen totalt hjärnsläpp under den första och stod tyst i en evighet (läs 20 seckunder) tills jag hittade tråden igen. Jag tror dock att min lärare inte brydde sig för hon sa inget efteråt och sen den andra redovisningen gick bra.
Vi skulle hålla i en "temadag" för våran klass och det var rätt intresant att se vad de andra grupperna hade kommit på. (Om jag inte sagt det tidigare så pluggar jag på lärarhögskolan i sthlm)
Det är kul när alla är engagerade och deltar och faktiskt vill se vad man har kommit på för tema. Min grupp hade valt kost och hälsa som tema och vi hade bland annat en liten mini-tipspromenad i klassrummet och jag tror att folk tyckte att det var kul. Alltid kul när man kan roa någon.
Livet är bra underligt
Ja ni. Som överskriften säger, livet är rätt underligt ibland.
Min farfar gick bort för en vecka sedan lite drygt och det gör ont i hela kroppen av sorg.
Ändå har farfar varit sjuk i ungefär fjorton år och under den tiden har vi firat ett otal sista jular och sista födelsedagar. Jag trodde att man var insatt i vad som skulle hända men ändå kom allt som en chock. Det var som ett slag i magen. Som att allt runt omkring en bara stannade upp. Som att ingenting betydde någonting längre. Jag har och går väll fortfarande omkring i en sorts dimma och kan inte riktigt förstå vad som har hänt.
Väntar egentligen bara på begravningen så att jag kan förstå att farfar verkligen är borta. Det är svårt att få in det i huvudet annars. Det är så overkligt.
Samtidigt som allt det här snurrar i huvudet på mig måste jag fortfarande leva i nuet och fix allt som händer runt omkring. Typ skola, kompisar, familj och allt annat som vardagen består i. Vänner och familj är väll en sak. Det är människor man kan prata med som förstår och låter en ta allt i sin egen takt och sådär. Skolan däremot är en annan femma. Där förväntas man ha 100% närvaro och koncentration i alla fall och kunna koppla bort allt annat som händer runt omkring. Jag förstår inte hur man kan göra det. Någon som har lite tips att ge mig??
Vill inte att världen ska falla ihop runt omkring mig bara för att jag inte kan få ut den här dimman ur skallen.
Samtidigt som jag vill få ut dimman hur skallen så vill jag också bara vakna upp och upptäcka att det här var en jobbig dröm. Visst var farfar sjuk och hade det väldigt jobbigt de sista åren här och han har det förmodligen bättre nu och allt det där men det gör ändå ont. Jag saknar honom väldigt mycket. Han har trotts allt funnits där hela mitt liv och jajg vet att han alltid har brytt sig om mig oavsett vad. Jag kommer alltid att sakna farfar och jag tror inte att sorgen kommer göra mindre ont sådär bara...det kommer ta ett tag och sen blir det lättare. Fast saknade kommer jag alltid att bära med mig. Det är i alla fall ett som är säkert.
Kommer alltid att sakna dig farfar, var du nu än må vara....
Min farfar gick bort för en vecka sedan lite drygt och det gör ont i hela kroppen av sorg.
Ändå har farfar varit sjuk i ungefär fjorton år och under den tiden har vi firat ett otal sista jular och sista födelsedagar. Jag trodde att man var insatt i vad som skulle hända men ändå kom allt som en chock. Det var som ett slag i magen. Som att allt runt omkring en bara stannade upp. Som att ingenting betydde någonting längre. Jag har och går väll fortfarande omkring i en sorts dimma och kan inte riktigt förstå vad som har hänt.
Väntar egentligen bara på begravningen så att jag kan förstå att farfar verkligen är borta. Det är svårt att få in det i huvudet annars. Det är så overkligt.
Samtidigt som allt det här snurrar i huvudet på mig måste jag fortfarande leva i nuet och fix allt som händer runt omkring. Typ skola, kompisar, familj och allt annat som vardagen består i. Vänner och familj är väll en sak. Det är människor man kan prata med som förstår och låter en ta allt i sin egen takt och sådär. Skolan däremot är en annan femma. Där förväntas man ha 100% närvaro och koncentration i alla fall och kunna koppla bort allt annat som händer runt omkring. Jag förstår inte hur man kan göra det. Någon som har lite tips att ge mig??
Vill inte att världen ska falla ihop runt omkring mig bara för att jag inte kan få ut den här dimman ur skallen.
Samtidigt som jag vill få ut dimman hur skallen så vill jag också bara vakna upp och upptäcka att det här var en jobbig dröm. Visst var farfar sjuk och hade det väldigt jobbigt de sista åren här och han har det förmodligen bättre nu och allt det där men det gör ändå ont. Jag saknar honom väldigt mycket. Han har trotts allt funnits där hela mitt liv och jajg vet att han alltid har brytt sig om mig oavsett vad. Jag kommer alltid att sakna farfar och jag tror inte att sorgen kommer göra mindre ont sådär bara...det kommer ta ett tag och sen blir det lättare. Fast saknade kommer jag alltid att bära med mig. Det är i alla fall ett som är säkert.
Kommer alltid att sakna dig farfar, var du nu än må vara....