TigerBumbi

Då har jag också givit efter för det här fenomenet då. Jag som lovade mig själv dyrt och heligt att inte ge mig in i blogg-träsket. Det ser vi ju alla att det inte fungerade.
Problemet är väll att om man som jag är en inbiten dagboksskrivare så är det svårt att inte falla in i bloggandet. Det är ju trotts allt snarlikt. Man skulle nog kunna säga att bloggande och dagboksskrivande är kusiner. (Jag vet att min humor är ganska taskig, egen tror jag dock att det ska kallas.)

Jag har alltid undrat över hur man börjar det här med bloggande?
Börjar man med att kasta sig in i allting som att man har gjort det här sålänge man kan minnas eller finns det någon sorts standard-början som man bör hålla sig till. Av de bloggar jag har läst hittills så har jag inte kunnat komma fram till någonting. Jag gissar därför att jag kan börja precis vart jag vill. Det passar mig perfekt!

Början borde alltså vara just början.
Normalt när man träffar nya människor så börjar man med att pressentera sig och det brukar för det första innehålla att man talar om vad man heter. I och med att jag vill vara anonym här (förutom för de som redan känner mig. Hej mamma!) så tänker jag inte tala om vad jag heter IRL. Jag kan dock förklara mitt val av bloggnamn, Tigerbumbi. För det första Tiger, ett gammalt smeknamn som kommer sig av att jag har Tigger i Nalle Puh som min idol och min förebild. Jag anser att jag är lite som honom. För att sittera A.A.Milne själv "tigrar har ett sätt att säga goddag så att du får sand i öronen". För det andra Bumbi, jag fick namnet av mina vänner för en sådär tre-fyra år sedan och jag gillar det. Jag erkänner att jag var helt såld på bumbibjörnarna när jag var liten. Historien bakom namnet bumbi får ni dock inte veta. Hur blev det då Tigerbumbi? För att Bumbi och Tiger redan var tagna. Enkel matte alltså.
Vad är det mer man kan berätta såhär när man ska pressentera sig? Ja just det, vad man jobber med. Enkelt jag jobbar inte...jag pluggar. Pluggar till fritidspedagog och än så länge är det redigt kul och jag trivs hur bra som helst med det. Det roligaste är dock praktiken när man får vara ute i verkligheten och jobba med barn och ungdomar. Visst det är inte det mest välbetalda jobbet men vem tusan påstår att pengar är det viktigaste här i livet? Jag vet att det inte var jag i alla fall.
Något mer? Ålder kanske? Nej vet ni vad, man frågar faktiskt inte om en kvinnas ålder men om ni nu måste veta så är jag 22. Fast det är enbart en siffra för hur många år jag har levt på den här planeten och inte vad som finns i skallen på mig. Skulle jag vara tvungen att sätta en ålder på det skulel jag nog vara tvungen att säga någonstans mellan 5 och 95.

Finns det någonting mer jag kan berätta om mig själv nu? Inget jag kan komma på såhär på rak arm bakom tangentbordet.
För det första är jag värdelös på att beskriva mig själv och för det andra tycker jag alltid att det låter som att man citerar en gammal klychig kontaktannons. (Bara för att klargöra saker, jag har en underbar pojkvän och det här är ingen kontaktannons.)
Jag kan inte komma på vad jag mer ska skriva här men det ger nog med sig. Jag kan inte lova att det kommer vara intressant eller roligt eller någonting alls men jag lovar att jag kommer skriva.

För tillfället ska jag återgå till att njuta av den här underbart grå och regniga onsdagen. Den är så mörk och trist att till och med gatlyktan utanför fönstret har problem att inse att det faktiskt är dag för den lyser för fullt. 

Vi får helt enkelt hoppas att morgondagen blir bättre.
Over and out for now.